Genom att bränna avfallet minskas mängden till en femtedel. Smittämnen och en del andra ämnen oskadliggörs också.

Det finns 36 anläggningar i Sverige som förbränner kommunalt avfall.

Värme och el

Vid avfallsförbränning återvinns energin i avfall. I Sverige finns avfallseldade kraftvärmeverk, som producerar både värme och el, samt värmeverk med enbart värmeproduktion. I kraftvärmeverk överförs värmen från rökgaserna till vatten, som bildar ånga och som i sin tur driver en turbin för elproduktion. Den resterande energin överförs till fjärrvärmesystemet. I ett värmeverk överförs all energi till fjärrvärmenätet. Att så pass många hushåll är anslutna till fjärrvärme i Sverige gör att energin från avfallsförbränning kan tas tillvara på ett effektivt sätt jämfört med många andra länder. Värmen från förbränning av avfall motsvarar drygt en femtedel av det totala behovet av fjärrvärme i Sverige.

Rening av utsläpp

Utsläpp av föroreningar från avfallsförbränning styrs sedan januari 2006 av lagstiftning som är gemensam för hela EU. Lagstiftningen ställer mycket höga krav på rening av rökgaserna. Alla förbränningsanläggningar använder därför avancerad reningsteknik och rökgasreningssystemet kan utgöra halva investeringskostnaden för en ny anläggning. Bland annat är det stoft, väteklorid, svaveloxider, kväveoxider, metaller och organiska föreningar som renas från rökgaserna.

Det finns både torra och våta system för rening av rökgaserna. De kan kombineras för att få ännu bättre reningseffekt. Vid anläggningar med våt rening kan ytterligare värme utvinnas under reningen och skickas ut som fjärrvärme genom så kallad rökgaskondensering. I processvatten från våt rökgasrening och rökgaskondensering samlas alla de föroreningar som funnits i avfallet och de som bildats under förbränningen. Därför renas det före utsläpp. I princip används samma teknik som vid rening av kommunalt avloppsvatten.

De ökade utsläppskraven, förbättrade förhållanden och bättre sortering och kontroll av avfallet har gett resultat. Ett exempel på det är att batterier sorteras ut ur avfallet. Det har lett till att mängden kvicksilver i avfallet har minskat radikalt. Det har bidragit till att utsläppen till luft av kvicksilver och andra tungmetaller minskat med nära 99 procent sedan 1985. Likaså har de samlade utsläppen av dioxiner till luft från alla Sveriges förbränningsanläggningar minskat från ca 100 g till 0,6 g per år sedan 1980-talet.

Kommunalt avfall består till allra största delen av förnyelsebart material från växt- eller djurriket. Därför bidrar det bara marginellt till en ökning av växthuseffekten då det förbränns.

Slagg och aska

Efter förbränningen kvarstår rester: slagg från ugnen och aska från rökgasreningen. Slagg är material som inte är brännbart, bland annat konservburkar och glasflaskor som av misstag hamnat i soporna istället för att lämnas till återvinning. Slaggen motsvarar 15-20 viktprocent av den mängd avfall som förbränts. Den största delen av slagget är slaggrus, men där finns också en del metallskrot. Metallen sorteras ut och återvinns. Slaggruset kan sedan användas som ersättning för naturgrus vid exempelvis konstruktion av vägar eller liknande, till exempel på en deponi.

Rökgasreningsresterna innehåller skadliga ämnen, eftersom syftet med rökgasreningen är att avskilja föroreningar som finns i avfallet. De utgör 3-5 viktprocent av avfallet och deponeras under säkra former, i vissa fall efter någon typ av stabilisering. Det mesta skickas till Langøya i Norge.