Det avfall som inte kan återvinnas läggs på deponi, det vi brukar kalla soptippar.
Till deponin förs askor från energiproduktion (till exempel avfallsförbränning), förorenade jordmassor med mera.
Det ställs olika krav på deponier beroende på vilket avfall som tas om hand där. Farliga ämnen ska inte kunna läcka ut till omgivningen.
Sedan 1994 har mängden kommunalt avfall till deponi minskat med 94 procent procent. Ökad källsortering som gjort det möjligt att öka återvinningen är en viktig orsak till att vi kunnat minska deponeringen. Men ökad förbränning med energiutvinning och deponeringsförbud har också bidragit till den minskade mängd avfall som deponeras. Sedan den 1 januari 2002 är det nämligen förbjudet att deponera utsorterat brännbart avfall, och sedan den 1 januari 2005 är det förbjudet att deponera organiskt avfall. År 2000 infördes också en skatt på avfall som deponeras. 2015 sattes avgiften till 500 kr/ton.
Antalet deponier har också minskat kraftigt. 2020 fanns det 36 anläggningar där kommunalt avfall deponerades.
Regnvatten och annat vatten som varit i kontakt med avfall, lakvatten, kan innehålla näringsämnen och föroreningar. I höga koncentrationer är de skadliga för miljön. Numera ska det under en deponi finnas både tätskikt och dräneringsskikt för att samla upp lakvattnet. Dessutom ska det finnas en geologisk barriär, till exempel berg eller tät lera, där föroreningar kan fastna, brytas ned och spädas ut om tätskiktet skulle läcka.
Det lakvatten som samlas upp renas på olika sätt. Ibland leds lakvattnet till kommunala avloppsreningsverk. De är emellertid inte alltid anpassade för att rena lakvatten. Målet är att allt lakvatten ska behandlas vid deponin. Under 2017 hade 97 anläggningar - såväl aktiva som avslutade - lokal lakvattenrening, antingen som enda reningsmetod eller i kombination med avloppsreningsverk.
Matrester och annat organiskt material som ligger inne i deponin (utan tillgång till syre) bildar deponigas när det bryts ner. Även om organiskt avfall inte längre får deponeras kommer det som redan ligger i deponierna att producera gas flera år framöver. Deponigasen består mest av metan och koldioxid. Eftersom metan är en av de farligaste växthusgaserna är det viktigt att samla upp all gas. Alla större deponier, där det lagts organiskt avfall, har idag system för att samla upp gasen och oftast används den för att producera värme eller el.
Mindre än hälften av det avfall som kommer in till deponiområdet läggs faktiskt på deponin. Mycket sorteras ut för bearbetning, för vidare transport till återanvändning, återvinning och energiutvinning.
När deponier stängs ska de täckas, så att så lite vatten som möjligt tränger ner i avfallet och så att deponigas inte ska läcka ut. Vanligen krävs det ett två till tre meter tjockt lager av olika material för att klara de krav lagen ställer. Därefter planteras området ofta med utvalda växter som inte förstör tätskiktet. Sedan kan den gamla deponin exempelvis användas som friluftsområde.
Senast uppdaterad: 2023-09-26